Arbetslivsmodellen

Fanny har skrivit ett inlägg om bemanningsföretagspersonalutnytjande (gå gärna in och läs) som får mig att tänka på mitt före detta jobb. Har länge velat skriva om det men det är en så krånglig resa att det är svårt att veta i vilket hörn jag ska börja.

Vi kan väl börja med att jag behövde ett jobb och det fick jag, från början var det via ett bemanningsföretag  på ett städbolag, det var låg lön och bemanningsföretaget krånglade med utbetalningar och rätt lön ganska ofta men det var först när städbolaget bestämde sig för att hoppa över mellanhanden som jag märkte på riktigt vilka idioter företaget var.

Det var högre lön och det var ju trevligt. Med kontraktet fanns det så klart ett tystnadslöfte, det var ju städning på sjukhus och sådant vi höll på med, bara logiskt. Men det var för företagets skull också, man fick inte prata om företaget med någon och speciellt inte kunden. Varför jo, för att företaget suger apballe.

Då de inte ville använda sig av för mycket personal, personal betyder utgifter, låg de alltid efter med sina åtaganden. De hade även problem med att ringa in vikarier vid sjukdom och jag var inte ensam om att råka ut för tiotimmarsdagar utan rast. Hade det, och är det säkert fortfarande, inte varit för att deras personal gick på knäna för att se till att saker blev gjorda skulle företaget eller i alla fal den delen sjunkit för länge sen.

Min arbetsledare var en stor krockkudde mellan cheferna och oss andra, speciellt för oss som bara gick på timmar, och hennes arbetstider blev så illa ibland att hon började fyra på morgonen och slutade tio på kvällen, allt medan cheferna lallade på sitt håll.

Kontrakten man hade var en månad i taget och de hotade alltid med uppsägning mitt i för att man skulle åta sig mer jobb än vad man lovat. Det som gjorde jobbet värt allt skit var ju arbetskamraterna, världens finaste var de och en stor trygghet i en skitsituation bland tårar och utbrändhet. Ställena man var utplacerade på var också för det mesta underbara men jag vaknade alltid med stress och ont i magen varje morgon utan att ha kunnat sova för att jag inte visste hur dagen skulle bli, hur lång eller hur stressad.

Många gånger hamnade jag i situationer där jag skulle sno ihop tolv timmars städning på åtta timmar, mer skulle jag inte få betalt för och dessutom fanns det tider att passa på ställena man var på.

Men jag antar att det blir så när det är kunden som sätter priset, de köper in de som lovar mest för minst och då blir det problem för det är sedan människor som ska utföra det som lovats och hur skicklig man än är finns det saker som inte går att skynda på och då blir både jobbet och personalen lidande.

Det här är ju inte det enda jobb jag haft eller den enda idiotiska chefen, på ett jobb fick vi jobba sjuka om vi inte ensamma hittade en ersättare. Men det är en annan historia.