Snödag

Sitter vid skrivbordet och tittar ut över kyrkogården, det snöar. Vid min sida ligger skolblocket fullt med anteckningar från gruppmötet vi hade idag och så lite till jag kom på efteråt.

Jag fastnar med blicken ut genom fönstret. Snön städar bort all min energi, som att titta på brus på teven. Finns tevebrus kvar eller är det bara reklam nu för tiden? Minns när jag var liten och väntade på barnprogrammen på helgerna, hur det först var snöbrus för att sedan bli testbild och väntan var olidligt.

Den här väntan är också olidlig, men den handlar om solsken, barfotapromenader på landet och oändligt långa picknickar.

Har du över 18 i bmi är du en kakälskande tjockis!

Blev lämnad hemma idag när älsklingen cyklade tillträningen eftersom jag har åkt på benhinneinflammation, märkte det på boxningen igår och ett tag var det oerhört smärtsamt. Det börjar kännas bättre nu, och jag hoppas att jag kommer kunna boxas i morgon då jag inte behöver hoppa så mycket, och efter det så är det ju  påskuppehåll till måndag, men vad rastlös jag är.

All denna rastlöshet fick mig att tänka en del, och kanske det faktum att vi hade en logikföreläsning idag. Jag började tänka på min familjs logik, i och med ett återkommande konstaterande min familj ofta vräker ur sig om mig och Emma. Konstaterandet, eller påståendet, är det att vi tycker om sötsaker och kakor.

Antar att deras logik är, Emma och Thea är inte storlek 32-34, vilket betyder att de är tjocka (rena rama biggest loser deltagarna ju), vilket betyder att de gillar kakor och sötsaker.

Jag ser inte hur de annars kan ha fått intrycket av att vi sitter och äter godis och kakor hela dagarna.

För det första äter vi aldrig godis.

Det vi kan äta är choklad, och då några små bitar innan sockret lägger sig över magen som en tung mättnad, och definitivt inte ofta.

Kakor äter vi ännu mer sällan. Jag brukar dela en kaka med min syster Jessica när vi träffas och fikar med varandra, vilket är ungefär en gång i månaden.

Läsk dricker vi aldrig, om det inte handlar om att blanda ut den i vodkan när det är fest, vilket inte är särskilt ofta. Och jo, jag smakar ett glas julmust på julafton (sockerberoende!).

(Sådant som chips och ostbågar är ju bara äckligt rakt av)

Så min slutledning är att deras påstående måste handla om att vi är st 36 och inte 32, är man inte yttepytteliten  så är man nämligen en godisätande tjockis.

Det roliga är ju att den smalaste i min familj är den som lever på kakor, chips, choklad och läsk.

Men nej, det är vi som är kakälskarna.

(Obs: De här åsikterna kommer inte från min mamma eller lillasyster Jessica)

Det där med att äta ensam

Då jag inte hinner äta mellan skolan och boxningen ikväll var jag tvungen att bryta äta-ensam-rutinen som består av knäckemackor. Istället lagade jag min egna version av potatisomelett.

I originalrecepten ska potatisen stekas i en blandning av smör och olivolja men jag valde att koka potatisen tillsammans med en morot, mosade ihop det och blandade ut med äggen som var kryddade med salt och cayennepeppar, till serverades avokado mosad med lime, salt och peppar tillsammans med lite crème fraiche. Körsbärstomater fick stå för grönsaksdelen.

Och så ett äpple till efterrätt,  blev alldeles förskräckligt mätt men så ska jag ju orka träna på det efter skolan. 

Nu väntar en metodföreläsning så det bär av ut i soliga vinter-mot-vår dagen, helst skulle jag vilja stanna hemma, så typiskt att älsklingen kommer hem från jobbet när jag måste iväg. 

Och ta och kamma pannluggen lite, för jag tycker om att titta på dig när du är vacker!

Har precis torkat håret efter en dusch, har eftermiddagsföreläsning vilket ger gott om tid för mig själv på morgonen. Som en ovana hamnar jag på fb, ser att det pågått en diskussion på min frus sida, hon har skrivit en kommentar om att det gör ont att plocka ögonbrynen, diskussionen handlar till största del om alternativ till ögonbrynsplockning men det finns en kommentar som sticker ut lite.

En manlig bekant till oss har stört sig lite på all "hårpropaganda" vi utsatt alla på fb för i och med diskussionen om melodifestivalen och hår under armarna, så han kommenterar lite käckt att; jag trodde det var hårig man skulle vara.

Lite oskyldigt, lite på skämt så där men med en underton av aha! jag kom på er, ni säger emot er själva. Vi avslöjade oss, vi går emot våra principer och noppar ögonbrynen.

Och lugnt måste vi svara att nej, det handlar inte om att alla ska vara håriga, det handlar om att alla ska få göra vad de vill med sin kropp utan att folk ska tro att de har rätt att hänga ut, mobba och hota personer som inte följer deras normer för utseende. Det ska inte anses vara provocerande att någon väljer att gå med orakade armhålor.

Det är inte ens där det slutar, fickor och kvinnor kan i dagens läge aldrig göra rätt, hur de än vänder och vrider på sig så är det deras fel, alltid.

En kvinna som blir våldtagen i feminin klädsel med kort kjol får skylla sig själv som lockade mannen, en kvinna i byxor som blir våldtagen får skylla sig själv för att hon provocerade mannen med sin täckande och ofeminina klädsel.

Kvinnor gör inte rätt, kvinnor ska formas och stöpas och göras om, kontrolleras. Så därför tycker jag inte om sådana där skämtsamma kommentarer som från min bekant, de blir ett förklätt sätt att kontrollera och styra gömt bakom humor. Du får inte plocka ögonbrynen, du ska ju vara hårig.

Jag får göra vad fan jag vill.

Nej vad jag är lycklig - det är som om jag höll hela världen i min tass!

Idag är första dagen på sista kursen på första året. Tänk vad allt förändras från dag till dag. Det är svårt att tänk att jag har haft ett liv som sett helt annorlunda ut mot vad det gör nu. Minns inte ens hur mitt liv såg ut för ett år sedan, eller jag minns, men känslan av tiden är som bortblåst.

Kommer ihåg att depressionen började växa fram, hur desperationen kramade om och hur det blev svårt att andas, hur det kändes som att världen kvävde mig. Det var innan jag hade fått timjobb på slottet och allt var bara hopplöst.

Sen kom sommaren och jag växlade mellan att vara fruktansvärt glad och att vara deprimerad, och när timmarna på slottet tog slut och vardagen kom gick jag helt in i väggen. Mins hur jag vaknade med gråten i halsen varje morgon för att jag skulle till jobbet.

Sen tog det plötsligt slut, jobbet blev ett avlägset minne och nu växlar jag skolan med jobb på slottet, det är lätt att andas varje dag, och jag kan sova utan mardrömmar och vaknar inte med gråten i halsen så fort klockan ringer.

Tittade igenom mitt album och hittade en bild tagen på dagen för ett år sedan, och det är på min otäcka katt, men söt är hon. Alldeles ruggig  och grönögd.