Städade ett äldreboende idag och då kom jag i samtal med en gammal dam. Hon sitter i rullstol, har inga ben men förutom det så är hon helt frisk och alldeles klar i huvudet. En kvinna satt vid köksbordet och skrek, rakt ut, högt, tog en paus ibland så varje skrik kom som en överraskning och fick hjärtat att hoppa högt.
- Hon är stendöv, sa tanten, det är därför hon skriker så högt.
- Vad sorgligt, sa jag som inte visste hur jag skulle svara på en sådan sak.
- Kan du hjälpa mig på med tröjan? Det är folk som inte är uppe än så då prioriteras de.
- Klart att jag kan, svarade jag fast jag inte kände att jag hade tid men jag tog mig tiden.
Vi fick på henne tröjan och hon rullade ut på balkongen för att röka. Jag fortsatte städa, lite mera stressad än innan. En stund senare ber hon mig hjälpa henne in och det gör jag.
- Det är så långsamt här, suckar hon.
- Det kan inte vara kul, säger jag och moppar golvet efter henne för hon verkar vilja prata.
- Min bästa vän här som både såg och hörde dog och nu är det så ensamt så, dagarna går så långsamt.
- Trist, svarar jag.
- Ja, jag har begärt dödshjälp, svarar hon.
- Det är inte bra att det ska behöva gå så långt, svarar jag och får hjärtat i halsen vad svarar man på en sån sak?
- Nej, men det är så det är, svarar hon och rullar vidare.
Själv byter jag våning och stressar vidare, alldeles illa till mods över vad jag hört. Det är så klart inte första gången men jag vänjer mig aldrig.
Personalen är alltid underbemannad och de äldre som har förståndet kvar tappar livsgnistan. Det är inte så det ska se ut, inte så det borde se ut. Vi behöver inte fler egenföretagare och säljare. Vi behöver lärare, vårdare, dagispersonal, sköterskor och städare. Det finns hur många tjänster som helst men där det kommer till sånt är ingen villig att lägga ut pengar, men däremot kan man lägga pengar på statusprylar som inte betyder något?
Hur kunde det gå så fruktansvärt fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar