Ticktackticktack...

Klockan går och jag ska snart bege mig ut i det mörka regnet. Hade hemstudier igår och satt hela dagen fördjupad i böcker om familj, homosexualitet och feminism. En läsning som både skrämmer och visar hopp om mänskligheten. Hur kan den djupaste ondska dela säte med så stor förståelse och öppenhet?

Det finns alltid två sidor av ett mynt och jag vet att det finns stora orättvisor när det kommer till allt men det är skönt när man faktiskt kan se en tydlig förändring. Som för ett tag sedan i skolan när vi diskuterade homosexuella föräldrar; har alla rätt till barn?

En person utbrast säkert med stark röst att nej, homosexuella skulle inte ha barn hen tänkte på barnen, de skulle bli mobbade. Först började folk skratta och spela med, sedan när de insåg att hen inte skämtade tog de avstånd och började säga emot.

Jag håller med, alla har inte rätt till barn, knarkar man och sätter på sina barn eller slår dem har man ingen rätt till dem. Men man borde ju ha rätten att få älska och skydda och uppfostra ett barn.

Det här försvaret: tänk på barnen de kommer bli mobbade fungerar inte riktigt. Det är väldigt många som blir mobbade av olika saker, ska man ta dem alla i beräkningen?

Då kan vi ju börja med barn till överviktiga föräldrar, det finns statistik på att barn till överviktiga lättare blir överviktiga själva och riskerar att mobbas. Inte nog med stigmatiseringen som finns kring övervikt de lider ju även av en hel del sjukdomar, som diabetes, så de lär även kosta samhället en massa onödiga pengar.

Sen kan vi ju ta arbetarklassen. För det första skaffar de alldeles för många barn, och större delen av dem pluggar inte vidare, så till sist hamnar de på socialbidrag och blir en belastning för staten. Plus att de under hela sin skolgång är en belastning för lärare och andra elever då de inte lär sig lika mycket och oftast är stökiga i klassen. Och tänk på alla bokstavssjukdomar de har, sådana barn blir mobbade.

Sen har vi barn till invandrarföräldrar, de kan också råka oerhört illa ut och det är ju synd om dem. Kanske får de också det svårt i skolan på grund av att deras föräldrar inte pratar bra svenska. Det leder bara till belastning.

Och medelklassen. Vi vet ju alla att den tävlar om att vara bättre än alla andra. Att de lägger pengar de inte har på resor och alla nyaste prylarna. De barn som inte hinner med i svängarna kommer bli mobbade. Och tänk på alla kraven de får på sig, och jakten på pengar och kändisskap. Nej vi kommer bara få en värld av lata dokusåpaskådisar som inte vill ha ett riktigt jobb. Inte bra för samhället.

Nej, det är nog bäst vi steriliserar alla och låter den vita överklassen föröka sig. De kommer uppfostra en stadig ström av utbildad elit och när det svenska folket dör ut får vi även bukt på arbetslösheten, och skulle vi behöva arbetskraft finns det många krigsdrabbade länder man kan plocka från. Då höjs även vår status som samariter. Och skulle det vita överklassblodet ta slut kan man alltid sätta på någon vit från ett annat land och importera lite nytt blod. USA kanske eller England, vi älskar ju att älska Sverige genom det amerikanska språket.

Fast vi vet ju alla hur överklassen är. De lever på pappas pengar, super skallen av sig och smyger runt och döljer avvikande sexuella preferenser. Titta bara tillbaka på de Svenska kungarna. Och dessutom liter de av ordblindhet, super skallen av sig och flyr landet. Det kommer ju inte finnas några som vill bo kvar här.

Nej, det är nog bäst vi stänger ner, emigrerar helt och öppnar upp för utförsäljning av landets resurser.

Ingen av oss har rätt till barn, vi uppfostrar ju alla potentiella mobboffer och för att inte tala om alla mördare, våldtäktsmän, inbrottstjuvar och annat som vi är skyldiga till. Låt oss sterilisera hela Sverige.

Men ärligt talat, om jag fick barn så skulle jag föredra att mitt barn var den mobbade istället för mobbaren. Tänk vad hemskt att veta att man uppfostrat någon som inte kan må bra utan att skada andra, snacka om att vara misslyckad som förälder.