torsdag 4 oktober 2012
torsdag 17 maj 2012
Duvor och tyll
Själv var jag en cirkusprinsessa på jobbet idag, med tyllkjol i lager på lager och glada färger. Jag slapp gå på lina, däremot cyklade jag både dit och hem igen, stort av mig.
onsdag 9 maj 2012
Ful
Har total utseende- och viktångest idag, mycket säkert på grund av sömnbrist. Men det får mig att leta runt på olika sidor och jämföra mig med vackra och smala modeller, eller bara vackra och smala människor. Det är så dumt och inte blir saken bättre av att titta på kvinnor som ser så där perfekt eteriska ut.
Kläderna sitter fult, ansiktet är fullt av fel och varje blick in i spegeln förvandlas till ett besök i lustiga huset.
Bara tanken på att stå inför folk och prata i kväll gör mig illamående, att träffa människor handlar om att bli bedömd och värderad och idealen jag har att förhålla mig till gör ibland hela världen omöjlig att leva i.
Kläderna sitter fult, ansiktet är fullt av fel och varje blick in i spegeln förvandlas till ett besök i lustiga huset.
tisdag 8 maj 2012
söndag 6 maj 2012
Bilder
Från när vi hälsade på världens finaste familj och gick på konstvandring i ett gammalt pappersbruk
tisdag 17 april 2012
Snödag
Sitter vid skrivbordet och tittar ut över kyrkogården, det snöar. Vid min sida ligger skolblocket fullt med anteckningar från gruppmötet vi hade idag och så lite till jag kom på efteråt.
Jag fastnar med blicken ut genom fönstret. Snön städar bort all min energi, som att titta på brus på teven. Finns tevebrus kvar eller är det bara reklam nu för tiden? Minns när jag var liten och väntade på barnprogrammen på helgerna, hur det först var snöbrus för att sedan bli testbild och väntan var olidligt.
Den här väntan är också olidlig, men den handlar om solsken, barfotapromenader på landet och oändligt långa picknickar.
Jag fastnar med blicken ut genom fönstret. Snön städar bort all min energi, som att titta på brus på teven. Finns tevebrus kvar eller är det bara reklam nu för tiden? Minns när jag var liten och väntade på barnprogrammen på helgerna, hur det först var snöbrus för att sedan bli testbild och väntan var olidligt.
Den här väntan är också olidlig, men den handlar om solsken, barfotapromenader på landet och oändligt långa picknickar.
onsdag 4 april 2012
Har du över 18 i bmi är du en kakälskande tjockis!
Blev lämnad hemma idag när älsklingen cyklade tillträningen eftersom jag har åkt på benhinneinflammation, märkte det på boxningen igår och ett tag var det oerhört smärtsamt. Det börjar kännas bättre nu, och jag hoppas att jag kommer kunna boxas i morgon då jag inte behöver hoppa så mycket, och efter det så är det ju påskuppehåll till måndag, men vad rastlös jag är.
All denna rastlöshet fick mig att tänka en del, och kanske det faktum att vi hade en logikföreläsning idag. Jag började tänka på min familjs logik, i och med ett återkommande konstaterande min familj ofta vräker ur sig om mig och Emma. Konstaterandet, eller påståendet, är det att vi tycker om sötsaker och kakor.
Antar att deras logik är, Emma och Thea är inte storlek 32-34, vilket betyder att de är tjocka (rena rama biggest loser deltagarna ju), vilket betyder att de gillar kakor och sötsaker.
Jag ser inte hur de annars kan ha fått intrycket av att vi sitter och äter godis och kakor hela dagarna.
För det första äter vi aldrig godis.
Det vi kan äta är choklad, och då några små bitar innan sockret lägger sig över magen som en tung mättnad, och definitivt inte ofta.
Kakor äter vi ännu mer sällan. Jag brukar dela en kaka med min syster Jessica när vi träffas och fikar med varandra, vilket är ungefär en gång i månaden.
Läsk dricker vi aldrig, om det inte handlar om att blanda ut den i vodkan när det är fest, vilket inte är särskilt ofta. Och jo, jag smakar ett glas julmust på julafton (sockerberoende!).
(Sådant som chips och ostbågar är ju bara äckligt rakt av)
Så min slutledning är att deras påstående måste handla om att vi är st 36 och inte 32, är man inte yttepytteliten så är man nämligen en godisätande tjockis.
Det roliga är ju att den smalaste i min familj är den som lever på kakor, chips, choklad och läsk.
Men nej, det är vi som är kakälskarna.
All denna rastlöshet fick mig att tänka en del, och kanske det faktum att vi hade en logikföreläsning idag. Jag började tänka på min familjs logik, i och med ett återkommande konstaterande min familj ofta vräker ur sig om mig och Emma. Konstaterandet, eller påståendet, är det att vi tycker om sötsaker och kakor.
Antar att deras logik är, Emma och Thea är inte storlek 32-34, vilket betyder att de är tjocka (rena rama biggest loser deltagarna ju), vilket betyder att de gillar kakor och sötsaker.
Jag ser inte hur de annars kan ha fått intrycket av att vi sitter och äter godis och kakor hela dagarna.
För det första äter vi aldrig godis.
Det vi kan äta är choklad, och då några små bitar innan sockret lägger sig över magen som en tung mättnad, och definitivt inte ofta.
Kakor äter vi ännu mer sällan. Jag brukar dela en kaka med min syster Jessica när vi träffas och fikar med varandra, vilket är ungefär en gång i månaden.
Läsk dricker vi aldrig, om det inte handlar om att blanda ut den i vodkan när det är fest, vilket inte är särskilt ofta. Och jo, jag smakar ett glas julmust på julafton (sockerberoende!).
(Sådant som chips och ostbågar är ju bara äckligt rakt av)
Så min slutledning är att deras påstående måste handla om att vi är st 36 och inte 32, är man inte yttepytteliten så är man nämligen en godisätande tjockis.
Det roliga är ju att den smalaste i min familj är den som lever på kakor, chips, choklad och läsk.
Men nej, det är vi som är kakälskarna.
(Obs: De här åsikterna kommer inte från min mamma eller lillasyster Jessica)
tisdag 3 april 2012
Det där med att äta ensam
Då jag inte hinner äta mellan skolan och boxningen ikväll var jag tvungen att bryta äta-ensam-rutinen som består av knäckemackor. Istället lagade jag min egna version av potatisomelett.
I originalrecepten ska potatisen stekas i en blandning av smör och olivolja men jag valde att koka potatisen tillsammans med en morot, mosade ihop det och blandade ut med äggen som var kryddade med salt och cayennepeppar, till serverades avokado mosad med lime, salt och peppar tillsammans med lite crème fraiche. Körsbärstomater fick stå för grönsaksdelen.
Och så ett äpple till efterrätt, blev alldeles förskräckligt mätt men så ska jag ju orka träna på det efter skolan.
Nu väntar en metodföreläsning så det bär av ut i soliga vinter-mot-vår dagen, helst skulle jag vilja stanna hemma, så typiskt att älsklingen kommer hem från jobbet när jag måste iväg.
Och ta och kamma pannluggen lite, för jag tycker om att titta på dig när du är vacker!
Har precis torkat håret efter en dusch, har eftermiddagsföreläsning vilket ger gott om tid för mig själv på morgonen. Som en ovana hamnar jag på fb, ser att det pågått en diskussion på min frus sida, hon har skrivit en kommentar om att det gör ont att plocka ögonbrynen, diskussionen handlar till största del om alternativ till ögonbrynsplockning men det finns en kommentar som sticker ut lite.
En manlig bekant till oss har stört sig lite på all "hårpropaganda" vi utsatt alla på fb för i och med diskussionen om melodifestivalen och hår under armarna, så han kommenterar lite käckt att; jag trodde det var hårig man skulle vara.
Lite oskyldigt, lite på skämt så där men med en underton av aha! jag kom på er, ni säger emot er själva. Vi avslöjade oss, vi går emot våra principer och noppar ögonbrynen.
Och lugnt måste vi svara att nej, det handlar inte om att alla ska vara håriga, det handlar om att alla ska få göra vad de vill med sin kropp utan att folk ska tro att de har rätt att hänga ut, mobba och hota personer som inte följer deras normer för utseende. Det ska inte anses vara provocerande att någon väljer att gå med orakade armhålor.
Det är inte ens där det slutar, fickor och kvinnor kan i dagens läge aldrig göra rätt, hur de än vänder och vrider på sig så är det deras fel, alltid.
En kvinna som blir våldtagen i feminin klädsel med kort kjol får skylla sig själv som lockade mannen, en kvinna i byxor som blir våldtagen får skylla sig själv för att hon provocerade mannen med sin täckande och ofeminina klädsel.
Kvinnor gör inte rätt, kvinnor ska formas och stöpas och göras om, kontrolleras. Så därför tycker jag inte om sådana där skämtsamma kommentarer som från min bekant, de blir ett förklätt sätt att kontrollera och styra gömt bakom humor. Du får inte plocka ögonbrynen, du ska ju vara hårig.
Jag får göra vad fan jag vill.
En manlig bekant till oss har stört sig lite på all "hårpropaganda" vi utsatt alla på fb för i och med diskussionen om melodifestivalen och hår under armarna, så han kommenterar lite käckt att; jag trodde det var hårig man skulle vara.
Lite oskyldigt, lite på skämt så där men med en underton av aha! jag kom på er, ni säger emot er själva. Vi avslöjade oss, vi går emot våra principer och noppar ögonbrynen.
Och lugnt måste vi svara att nej, det handlar inte om att alla ska vara håriga, det handlar om att alla ska få göra vad de vill med sin kropp utan att folk ska tro att de har rätt att hänga ut, mobba och hota personer som inte följer deras normer för utseende. Det ska inte anses vara provocerande att någon väljer att gå med orakade armhålor.
Det är inte ens där det slutar, fickor och kvinnor kan i dagens läge aldrig göra rätt, hur de än vänder och vrider på sig så är det deras fel, alltid.
En kvinna som blir våldtagen i feminin klädsel med kort kjol får skylla sig själv som lockade mannen, en kvinna i byxor som blir våldtagen får skylla sig själv för att hon provocerade mannen med sin täckande och ofeminina klädsel.
Kvinnor gör inte rätt, kvinnor ska formas och stöpas och göras om, kontrolleras. Så därför tycker jag inte om sådana där skämtsamma kommentarer som från min bekant, de blir ett förklätt sätt att kontrollera och styra gömt bakom humor. Du får inte plocka ögonbrynen, du ska ju vara hårig.
Jag får göra vad fan jag vill.
måndag 2 april 2012
Nej vad jag är lycklig - det är som om jag höll hela världen i min tass!
Idag är första dagen på sista kursen på första året. Tänk vad allt förändras från dag till dag. Det är svårt att tänk att jag har haft ett liv som sett helt annorlunda ut mot vad det gör nu. Minns inte ens hur mitt liv såg ut för ett år sedan, eller jag minns, men känslan av tiden är som bortblåst.
Kommer ihåg att depressionen började växa fram, hur desperationen kramade om och hur det blev svårt att andas, hur det kändes som att världen kvävde mig. Det var innan jag hade fått timjobb på slottet och allt var bara hopplöst.
Sen kom sommaren och jag växlade mellan att vara fruktansvärt glad och att vara deprimerad, och när timmarna på slottet tog slut och vardagen kom gick jag helt in i väggen. Mins hur jag vaknade med gråten i halsen varje morgon för att jag skulle till jobbet.
Sen tog det plötsligt slut, jobbet blev ett avlägset minne och nu växlar jag skolan med jobb på slottet, det är lätt att andas varje dag, och jag kan sova utan mardrömmar och vaknar inte med gråten i halsen så fort klockan ringer.
Kommer ihåg att depressionen började växa fram, hur desperationen kramade om och hur det blev svårt att andas, hur det kändes som att världen kvävde mig. Det var innan jag hade fått timjobb på slottet och allt var bara hopplöst.
Sen kom sommaren och jag växlade mellan att vara fruktansvärt glad och att vara deprimerad, och när timmarna på slottet tog slut och vardagen kom gick jag helt in i väggen. Mins hur jag vaknade med gråten i halsen varje morgon för att jag skulle till jobbet.
Sen tog det plötsligt slut, jobbet blev ett avlägset minne och nu växlar jag skolan med jobb på slottet, det är lätt att andas varje dag, och jag kan sova utan mardrömmar och vaknar inte med gråten i halsen så fort klockan ringer.
Tittade igenom mitt album och hittade en bild tagen på dagen för ett år sedan, och det är på min otäcka katt, men söt är hon. Alldeles ruggig och grönögd.
torsdag 29 mars 2012
Äntligen vila
Efter en intensiv vecka med hemtenta kan jag äntligen vila ut, nätterna kan gå tillbaka till att vara lugna och stillsamma utan tankar om förändringar. Skönt att tentan är inlämnad, men samtidigt tomt, att leva med något i en veckas tid och sedan plötsligt sluta tänka på det, känns lite som att jag glömt något.
På måndag börjar sista kursen för första läsåret, sen är det bara två år kvar. Längtar tills jag får jobba istället. Jag vill göra allt det som jag övas till, använda det på riktigt och, i min naivitet, förändra saker. Men för tillfället får jag lära mig allt som går och tacka ja till alla timmar jag blir erbjuden på slottet.
Tänk, en kurs kvar sen är det sommar.
På måndag börjar sista kursen för första läsåret, sen är det bara två år kvar. Längtar tills jag får jobba istället. Jag vill göra allt det som jag övas till, använda det på riktigt och, i min naivitet, förändra saker. Men för tillfället får jag lära mig allt som går och tacka ja till alla timmar jag blir erbjuden på slottet.
Tänk, en kurs kvar sen är det sommar.
fredag 23 mars 2012
Jag vilar mig bara en liten stund, tänkte hon.
Solen lyste från en himmel så där somrigt blå med en mörk och klar färg mitt på och ljusare utmed horisonten. Som att gå innesluten i en glaskupa av värmande trygghet med trafikens bullrande ljud på avstånd och fågelkvittret i förgrunden.
Tusenskönor stod vita i solbelyst barmark.
Medan krokusar i lila växte sig fram genom högvuxet gräs.
Blygast var tussilagon som letat sig upp mellan döda kvistar i leran för att ge vårfärg åt det trista grå.
Så fantastiskt underbart när världen blir ljus och färgglad igen.
måndag 19 mars 2012
Arbetslivsmodellen
Fanny har skrivit ett inlägg om bemanningsföretagspersonalutnytjande (gå gärna in och läs) som får mig att tänka på mitt före detta jobb. Har länge velat skriva om det men det är en så krånglig resa att det är svårt att veta i vilket hörn jag ska börja.
Vi kan väl börja med att jag behövde ett jobb och det fick jag, från början var det via ett bemanningsföretag på ett städbolag, det var låg lön och bemanningsföretaget krånglade med utbetalningar och rätt lön ganska ofta men det var först när städbolaget bestämde sig för att hoppa över mellanhanden som jag märkte på riktigt vilka idioter företaget var.
Det var högre lön och det var ju trevligt. Med kontraktet fanns det så klart ett tystnadslöfte, det var ju städning på sjukhus och sådant vi höll på med, bara logiskt. Men det var för företagets skull också, man fick inte prata om företaget med någon och speciellt inte kunden. Varför jo, för att företaget suger apballe.
Då de inte ville använda sig av för mycket personal, personal betyder utgifter, låg de alltid efter med sina åtaganden. De hade även problem med att ringa in vikarier vid sjukdom och jag var inte ensam om att råka ut för tiotimmarsdagar utan rast. Hade det, och är det säkert fortfarande, inte varit för att deras personal gick på knäna för att se till att saker blev gjorda skulle företaget eller i alla fal den delen sjunkit för länge sen.
Min arbetsledare var en stor krockkudde mellan cheferna och oss andra, speciellt för oss som bara gick på timmar, och hennes arbetstider blev så illa ibland att hon började fyra på morgonen och slutade tio på kvällen, allt medan cheferna lallade på sitt håll.
Kontrakten man hade var en månad i taget och de hotade alltid med uppsägning mitt i för att man skulle åta sig mer jobb än vad man lovat. Det som gjorde jobbet värt allt skit var ju arbetskamraterna, världens finaste var de och en stor trygghet i en skitsituation bland tårar och utbrändhet. Ställena man var utplacerade på var också för det mesta underbara men jag vaknade alltid med stress och ont i magen varje morgon utan att ha kunnat sova för att jag inte visste hur dagen skulle bli, hur lång eller hur stressad.
Många gånger hamnade jag i situationer där jag skulle sno ihop tolv timmars städning på åtta timmar, mer skulle jag inte få betalt för och dessutom fanns det tider att passa på ställena man var på.
Men jag antar att det blir så när det är kunden som sätter priset, de köper in de som lovar mest för minst och då blir det problem för det är sedan människor som ska utföra det som lovats och hur skicklig man än är finns det saker som inte går att skynda på och då blir både jobbet och personalen lidande.
Det här är ju inte det enda jobb jag haft eller den enda idiotiska chefen, på ett jobb fick vi jobba sjuka om vi inte ensamma hittade en ersättare. Men det är en annan historia.
Vi kan väl börja med att jag behövde ett jobb och det fick jag, från början var det via ett bemanningsföretag på ett städbolag, det var låg lön och bemanningsföretaget krånglade med utbetalningar och rätt lön ganska ofta men det var först när städbolaget bestämde sig för att hoppa över mellanhanden som jag märkte på riktigt vilka idioter företaget var.
Det var högre lön och det var ju trevligt. Med kontraktet fanns det så klart ett tystnadslöfte, det var ju städning på sjukhus och sådant vi höll på med, bara logiskt. Men det var för företagets skull också, man fick inte prata om företaget med någon och speciellt inte kunden. Varför jo, för att företaget suger apballe.
Då de inte ville använda sig av för mycket personal, personal betyder utgifter, låg de alltid efter med sina åtaganden. De hade även problem med att ringa in vikarier vid sjukdom och jag var inte ensam om att råka ut för tiotimmarsdagar utan rast. Hade det, och är det säkert fortfarande, inte varit för att deras personal gick på knäna för att se till att saker blev gjorda skulle företaget eller i alla fal den delen sjunkit för länge sen.
Min arbetsledare var en stor krockkudde mellan cheferna och oss andra, speciellt för oss som bara gick på timmar, och hennes arbetstider blev så illa ibland att hon började fyra på morgonen och slutade tio på kvällen, allt medan cheferna lallade på sitt håll.
Kontrakten man hade var en månad i taget och de hotade alltid med uppsägning mitt i för att man skulle åta sig mer jobb än vad man lovat. Det som gjorde jobbet värt allt skit var ju arbetskamraterna, världens finaste var de och en stor trygghet i en skitsituation bland tårar och utbrändhet. Ställena man var utplacerade på var också för det mesta underbara men jag vaknade alltid med stress och ont i magen varje morgon utan att ha kunnat sova för att jag inte visste hur dagen skulle bli, hur lång eller hur stressad.
Många gånger hamnade jag i situationer där jag skulle sno ihop tolv timmars städning på åtta timmar, mer skulle jag inte få betalt för och dessutom fanns det tider att passa på ställena man var på.
Men jag antar att det blir så när det är kunden som sätter priset, de köper in de som lovar mest för minst och då blir det problem för det är sedan människor som ska utföra det som lovats och hur skicklig man än är finns det saker som inte går att skynda på och då blir både jobbet och personalen lidande.
Det här är ju inte det enda jobb jag haft eller den enda idiotiska chefen, på ett jobb fick vi jobba sjuka om vi inte ensamma hittade en ersättare. Men det är en annan historia.
lördag 17 mars 2012
torsdag 15 mars 2012
onsdag 14 mars 2012
Så fixar du formen
Öppnar upp aftonbladets nyhetssida, insprängt bland nyheterna finns vad vi alla redan vet; normerna för hur vi borde vara. Vad som egentligen är VIKTigt. Kom i toppform - på bara åtta veckor skriker annonsen ut, och fortsätter med; så tappar du kilo inför sommaren.
Värmen smyger sig fram och jag inser att jag missat det allra viktigaste nämligen att Gå ner 15 kilo till sommaren men tur för mig finns det en annan annons som kan hjälpa mig att Fixa vårformen med enkla knep, Den är personlig också, den vet vad jag vill, riktar sig till mig; Så når du din drömvikt till sommaren.
Jag undrar vad min drömvikt är, kanske kan de berätta det för mig, de som vet allt, eller ska jag kanske följa den ultimata 15 kilosmarkören?
Och om jag är man kan jag ju alltid Fixa Persbrandts superkropp, och återigen blir de personliga, det är extra uppmuntrande med ett markerat du. Så här gör du för att lyckas! Vad underbart att de har de rätta svaren, att de vet att just jag behöver peppas till att finna drömkroppen.
Träna rätt för din ålder, skriker de ut för att sedan komma med kändistips med Maria Montazami: så håller jag mig i form, inget fel på henne men ibland har vi ju lite väl mycket extrakilon och då behövs det någon med lite större och bredare erfarenhet: Så gick jag ner 60 kilo vi älskar ju alla en personlig berättelse, kan han så kan jag tänker vi i tevesoffan med chipsen framme och biggest loser på teve.
Tror jag börjar med dieten i morgon, känner mig inte så pep idag. Men jag vet att DU kan gå ner dina extrakilon lagom till sommaren!!!!! Tipsen; ja de finns överallt.
Värmen smyger sig fram och jag inser att jag missat det allra viktigaste nämligen att Gå ner 15 kilo till sommaren men tur för mig finns det en annan annons som kan hjälpa mig att Fixa vårformen med enkla knep, Den är personlig också, den vet vad jag vill, riktar sig till mig; Så når du din drömvikt till sommaren.
Jag undrar vad min drömvikt är, kanske kan de berätta det för mig, de som vet allt, eller ska jag kanske följa den ultimata 15 kilosmarkören?
Och om jag är man kan jag ju alltid Fixa Persbrandts superkropp, och återigen blir de personliga, det är extra uppmuntrande med ett markerat du. Så här gör du för att lyckas! Vad underbart att de har de rätta svaren, att de vet att just jag behöver peppas till att finna drömkroppen.
Träna rätt för din ålder, skriker de ut för att sedan komma med kändistips med Maria Montazami: så håller jag mig i form, inget fel på henne men ibland har vi ju lite väl mycket extrakilon och då behövs det någon med lite större och bredare erfarenhet: Så gick jag ner 60 kilo vi älskar ju alla en personlig berättelse, kan han så kan jag tänker vi i tevesoffan med chipsen framme och biggest loser på teve.
Tror jag börjar med dieten i morgon, känner mig inte så pep idag. Men jag vet att DU kan gå ner dina extrakilon lagom till sommaren!!!!! Tipsen; ja de finns överallt.
tisdag 13 mars 2012
Hörde att det var vår
Men jag lyckades vara glad i alla fall och på hemvägen till cykelns knarrande och trafikens brummande hördes vårfåglarna kvittra och jag kunde spendera resten av dagen på balkongen.
Flykten från stan
I söndags när solen sken lockade jag med mig Emma och mamma ut på skogspromenad och picknick. Vi körde ut till djurön där solen lyste på oss och det fanns stunder av lä att uppleva vårvärme på.
Vi började promenaden på en väg som gick rakt ini skogen.
Sen tog vägen slut och vi hade ingen aning om vart vi var.
Här står jag och är inte alls vilsen...
Vi kanske ska gå åt det hållet?
Men det var fint i skogen
Till slut hittade vi i alla fall ut
Och kunde njuta av en fantastisk utsikt
Marken såg ut så här
Efter en lång promenad snubblade vi över en mycket trevlig picknickplats och fick vila våra leriga fötter ett tag.
Mamma hade tagit med sig muffins, min luktade och smakade blåbär
Vi hade tagit med oss kaffe att dricka ur rosa glas, mjölk måste man ju ha till
Sen började vi gå igen
Med utsikten som följde oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)