Sitter i en gigantisk säng i ett gigantiskt rum som kallas för ateljén, mycket tjusigt. Jag lyssnar till de andra som är uppe och pysslar med frukost och barn vilket får mig att känna mig som en tonåring.
Utanför fönstret står tre bilar, en silver, en blå och ännu en blå. Vi var de enda som inte körde hit, vi tog tåget och blev hämtade.
Det känns som om jag är i en evig spiral av situationer där jag hamnar längst ner på trappsteget. Kanske har det med min uppfostran att göra, förväntningar på att vissa saker ska ske och när de inte gör det känner jag mig fast medan alla andra springer förbi mig.
Jag vet inte, allt jag vet är att det är jobbigt och det kommer bara bli jobbigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar