Skoldag och stress och förberedelser. Ångest över att inte hinna med, att misslyckas och allt sådant som kryper upp längs med ryggraden när man är ensam och får för mycket tid över till tankarna. När det inte blir bättre och man undrar om hur och om och när och kanske borde man inte alls...
Allt det där som inte får plats i vardagen som man tar hand om på andra sätt, som fyller nätterna med mardrömmar och ögonen med sömnbrist.
Hur kan det finnas så mycket tid till tankar när det inte finns någon tid till allt det där andra. Och alla dessa måsten och knuten i magen när man inte orkar och vet att man borde. Rädslan att den ska ta över och så fryser man i ett ögonblick och plötsligt så är man alldeles långt bakom. Ryggarna på alla de andra finns någonstans där framme och avståndet växer med steg tagna av jättar och man krymper, blir mindre tills man skriker sig hes för att man inte hittar tillbaka.
Som att springa i en mardröm med allt är på riktigt och världen som rusar förbi händer medan man själv står stilla. Frusen i tiden med axlarna tunga av vilsegångna behov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar