Det där med familjer

Jag har gått till stadium med min syster för att köpa nya träningsbyxor, sådana där glansiga och tajta som håller allt på plats när man rör på sig. Vanliga enkla svarta jag kan ha till ett linne. Med handen flyttar jag byxpar efter byxpar från ena sidan till den andra på klädstången. Det är rea och alla byxor oavsett material, längd och form har hamnat på samma. handen får tag i resårmidjan, jag vinklar ut den för att hitta storleken, söker efter en 36a eller small när min mycket smalare syster glatt ropar till.
 - Jag hittade ett par, säger hon och ger mig byxor i storlek 40
 - Tack, säger jag och tar emot dem med en växande knut i magen. Hur har jag kunnat missa att jag blivit så stor? Sitter kläderna jag har på mig för tajt, kanske hänger det ut valkar jag inte sett? Plötsligt får jag en mening ur en bok i huvudet om en kvinna som trodde att hon hade anorexi för att varje gång hon såg sig i spegeln såg hon en tjock kvinna.
 - Är de inte lite stora? frågar jag efter en lång tystnad efter att ha rannsakat mitt minne efter dolda matintag den senaste månaden.
- Du vill ju inte att de ska vara genomskinliga säger hon och jag håller med, tar byxorna till provrummet.
Det är ett fasligt avtagande av kläder innan jag får på mig byxorna, trots att de är i stretch och med resår i midjan är de för stora. Jag ber henne hämta ett par mindre och hon dyker upp med en 38a. De sitter bättre nu, inte lika löst och jag visar mig i dem för henne. Hon säger att de sitter bra och jag tar dem.  På träningen viker jag upp dem och i ljumsken och vid knäna veckar sig tyget men de är inte genomskinliga i alla fall.

Idag kom pappa på besök för en kopp kaffe. Han hade med sig bullar till fikat och när jag precis fått i mig min, sist av alla, tittar han på mig och säger att jag är så lik farmor hon var också kraftig. Direkt vill jag stoppa fingrarna i halsen och hjälpa bullen upp igen. Men toaletten ligger alldeles bredvid och det skulle låta hemskt misstänksamt. Istället ligger bullen i magen, tung som en sten och skaver, jag känner hur jag växer och blir större, hur sockret placerar sig under huden i form av nya fettceller och jag fyller ut kläderna tills de börjar spricka i sömmarna. Lyssnar inte längre på samtalet bara hör hur jag växer och huden dras ut.
Efteråt går älsklingen och jag på en promenad, jag försöker känna efter om låren gnider sig mot varandra när jag går. Kanske börjar det lukta bränt till slut, som när man gnider två pinnar mot varandra. Eller tjocka trädstammar snarare, en rund valkig boll med trädstamsben och små fötter.