Trött på allt och tycker att livet är rätt överskattat. Två arbetsdagar kvar. Jag hatar mitt jobb. Och jobbet tar upp alldeles för mycket tid av mitt liv så jag börjar hata det också. Har börjat drömma om att jag skriker på min chef och skäller ut henne, lite utmattande.
Jag behöver något annat att göra, jag behöver ett annat jobb, jag behöver... något...
Två dagar känns som en evighet när det handlar om jobbet men är alldeles för kort när det kommer till helgen. Var alldeles nära ångesten idag, ville bara gråta. Det är tungt att vara så ouppskattad och behandlas som skit av företaget man jobbar för. Inte ens lönen är bra. Man är inte värd något. Att veta att man bara är en slit och släng vara som kan bli ersatt är inte bra för självförtroendet. Att hela tiden behöva hitta ett värde i allt som finns utanför jobbet... det går, men inte när jobbet fyller dagarna.
Det är utmattande både fysiskt och psykiskt.
Har ont i ryggen och bröstkorgen, vill mest sätta mig i ett hörn och gråta av utmattning, inte för att jag är trött, jag är bara helt slut. Kan inte ens skriva, orkar inte formulera orden. Det är som om de hänger lite för långt ifrån mig och hur jag än sträcker på mig så når jag inte.
Jag vill inte vara den här personen. Jag vill inte bli en av de här skuggfigurerna som vandrar i periferin av verkligheten. Hela mitt väsen sparkar och skriker i protest mot vad jag har blivit. Vad nöden tvingar mig att bli. För varje dag jag går till jobbet kväver jag en liten bit av rösten som skriker i protest. När jag inte ens orkar göra det jag älskar, vad har jag då kvar?