En liten text inspirerad av
Fannys utmaning som jag tänkte jag skulle delta i eftersom det var länge sedan jag skrev något annat än rapporter.
Jag minns i början när minsta lilla missförstånd blev till gigantiska gräl. Hur vi kunde spendera timmar med hatisk tystnad mellan oss, tårar till romantisk musik och elaka små verbala hugg. För att sedan i skydd av mörkret krypa nära under det varma täcket, med våta kinder och bara kyssas. Tyst och snyftande upptäckte vi varandras kroppar för att sedan somna i gryningen.
Det var evigheter sedan. Nya på universitetet och nya tillsammans, i ett kollektiv där vi delade rum. Studier varvades med utgång, nattliga promenader och storslagna intryck och känslor på det där sättet som det blir när man för första gången flyttat hemifrån och ska klara sig själv. När mammas trygga famn är alldeles för långt bort och den stora kärleken är komplicerad och dum och oförstående och det tar slut minst en gång i veckan på ett sådant där elakt och hämndlystet sätt för man vill ju att hon ska känna som man själv gör. Lida. Och så tårar av ånger för man vill ju inte att det tar slut.
Och alla hormoner. Sex överallt när som helst och ju större risk att någon skulle se desto bättre. Det var hålla handen och sitta nära. Speciellt när alla nya människor kom in i bilder, föräldrar och syskon, farmor och farfar, mormor och morfar och så en uppsättning till av varje då hon var skilsmässobarn.
Efter det har det varit många lägenheter, olika städer och resor. Vi har varit fattiga tillsammans och vi har kämpat tillsamman. Ätit ute bara för att det är fint att släppa vardagens lunk. Men det är den jag älskar nu. Inga känslostormar som orsakar timslånga gräl, inga missförstånd. Vi känner varandra innan och utan och vet om den andre är ledsen eller bara vill vara ifred.
Jag vet att vissa alltid jagar den där nya kicken med känslostormarna och passionen och går vidare när den slutar. Men själv är jag glad över att det är över. För mig är det vi har nu så mycket trevligare. En öl i sommargräset alldeles tysta bara hon och jag och solskenet. Vardagslunken när livet bara går på och vi pusslar för att få tid tillsammans, stannar uppe lite för länge bara för att vi inte träffats så mycket under dagen trots att vi vet att det straffar sig dagen efter och det är bara onsdag.
Vardagsbestyren som flyter på utan uppmärksamhet, vi turas om och hjälper till. Är någon för dagen extra trött så gör man lite extra själv för att avlasta. Det där trygga vardagliga som inte alls är tråkigt utan faktiskt ganska spännande fast utan gräl och gnabb som tar upp tid vi aldrig kommer få tillbaka.
Och jag kan titta på henne och spricka upp i ett leende för jag vet att hon är min och alltid där vid min sida oavsett vad och att jag kommer vara det för henne. För att vi har valt det, för att vi vill det, inte för att vi är skapade för varandra, utan för att vi skapade oss för varandra. Och för mig är det kärlek.
