Ännu en text efter
Fannys utmaning.
Det är ofta allt eller inget, antingen är man ihop eller också är man singel. Det måste vara definierat, tydligt, gränser uppritade med röd penna, en tydlig linje dragen i den känslomässiga kartboken. Nu är jag gift, så jag antar att jag är definierad, uppritad och inritad. Omringad av åsikter jag borde ha.
Jag vet inte alls vad jag tycker eller tror. Jag har valt att leva med någon som jag trivs med och kommer överens med och även så klart är attraherad av. Betyder det att jag stänger mitt hjärta för andra?
Jag kan bli förälskad, jag kan få ett stort behov av att få lära känna någon ny, upptäcka personen, klappa på och finnas för. Jag tror att man kan ha korta möten med människor som man är menad att få kontakt med och sedan gå skilda vägar.
Är sådana möten lättare när man är singel? Ja, troligen. Att träffa någon när man redan är upptagen sätter ju allt i en kontext där man redan ska vara nöjd. Men att hitta det när man är singel kan ju leda till att man håller kvar och vill för mycket eftersom det ultimata är jakten på den eviga kärleken. Det fasta förhållandet. Och man skiljer gärna på det, korta förhållanden = sex, långa förhållanden = kärlek.
Men passion för mig behöver inte handla om sex. Jag kan bli förälskad och kär i en person, vilja ha närhet och ge närhet men inte nödvändigtvis utan kläder. En sådan relation skulle normalt inte fungera utan en tredje part eller otrohet. Om man inte tog så hårt fasta på att det bara ska vara två i en relation skulle det nog inte bli sådana enorma problem i förhållandet som behövde leda till uppbrott.
Dessutom rent historiskt är det kyrkans fel att vi nu för tiden är monogama, deras jakt efter monopol när det kom till att bestämma om kärlek och framförallt sex. Den nya tiden, den borgerliga familjen med hemmafrun som tar hand om barnen och den arbetande maken. I och med att det blev så började dessutom kvinnans sexualitet förtryckas medan mannen kunde springa på horhus. Innan; när man gifte sig av ekonomisk vinning gav kvinnan mannen några barn för att säkerställa släktledet och sedan hade de älskare eller älskarinnor vid sidan om, vilket de nu föredrog.
I och med den borgerliga familjen blev allt riktat till unionen man kvinna och kvinnans uppdelande i hora/madonna. Medelklassens kvinnor var madonnor medan arbetarklassens kvinnor var horor dit medelklassmännen kunde springa om de ville ha annat än frugan.
Homosexualiteten som begrepp uppstod även i samma veva. Och det känns lite som att ju fler etiketter vi skapar för saker desto mindre handlingsrum får vi i våra liv. Det blir färre och färre rätt vi kan göra. Och jag är lite trött på att behöva leva i en värld med etiketter som på så sätt styr mitt handlande.
Orden begränsar så, ju fler ord vi har för saker desto svårare blir det att vara en person.
