Runs in the family

Skoldag och stress och förberedelser. Ångest över att inte hinna med, att misslyckas och allt sådant som kryper upp längs med ryggraden när man är ensam och får för mycket tid över till tankarna. När det inte blir bättre och man undrar om hur och om och när och kanske borde man inte alls...

Allt det  där som inte får plats i vardagen som man tar hand om på andra sätt, som fyller nätterna med mardrömmar och ögonen med sömnbrist.

Hur kan det finnas så mycket tid till tankar när det inte finns någon tid till allt det där andra. Och alla dessa måsten och knuten i magen när man inte orkar och vet att man borde. Rädslan att den ska ta över och så fryser man i ett ögonblick och plötsligt så är man alldeles långt bakom. Ryggarna på alla de andra finns någonstans där framme och avståndet växer med steg tagna av jättar och man krymper, blir mindre tills man skriker sig hes för att man inte hittar tillbaka.

Som att springa i en mardröm med allt är på riktigt och världen som rusar förbi händer medan man själv står stilla. Frusen i tiden med axlarna tunga av vilsegångna behov.

onsdagskväll

Sitter i min ensamhet och väntar på att Emma ska komma hem från slottet och vara med mig. Hon är spöke hela veckan vilket är hemskt. Jag blir rastlös när jag inte får vara med henne. Vi går om varandra hela veckan, ingen tid för bara oss vilket är lite jobbigt. För oss båda.

Mörkret trycker utanför fönstret och lyktor lyser upp kyrkogården. Jag äter choklad och tittar på film, vet att det är mitt i veckan och fy mig som äter godis då. Men ibland får man det i alla fall.

Ett sådant där frukostinlägg

Har inte skrivit på evigheter. Det finns ingen riktig ursäkt heller förutom att jag inte orkat. Ute är det alldeles grått och regnigt, stora moln som får allt att se förortstrist ut.

Jag vill helst sitta invirad i en filt med en kopp te och titta ut på det ruggigt. Men snart ska jag bege mig till skolan. Grupparbete väntar. Njuter för tillfället av att dricka kaffe och fundera ut intervjufrågor. Det är svårare än man tror, man måste hela tiden tänka på hur svaret skulle kunna bli och försöka undvika ja och nej frågor. Och om man måste ställa en sådan fråga bör man vara medveten om det och kunna följa upp med en motfråga.

Det är redan november också. Julklapparna börjar sprida sig i lägenheten då inhandlandet är i full gång. Oinslagna göms i skåp och lådor medan de inslagna ligger öppet på bord.

Det är lite mysigt, tycker jag, att se små julspår här och där. Påminnelser om att det är närmare än man tror. Poff säger det och så är det snart nytt år.

Klockan har precis passerat sju och jag sitter i soffan och äter frukost. Lyssnar på personerna som lämnar sina lägenheter för att gå till jobbet. Från utanför fönstret hör jag dem som redan hr kommit iväg i sina bilar. Medan jag själv sitter invirad i en filt.

Mysbelysningen är tänd och utanför pressar mörkret och dimman mot fönstrena. Längtar nästan lite till när dagarna bara är små glimtar av ljus. Då man kan vandra i mörkret och julbelysningen, dricka varm choklad på ett kafé och titta på stressade folk som inhandlar julklappar och le åt dem. Innan man kommer på att man själv snart är en av dem.

Tänk vad bristen på arbete kan göra för morgonhumöret.

Avslutningsmiddag

I onsdags när jag kom hem från sista dagen på jobbet hade älsklingen lagat middag för att fira. Linssoppa  och nybakat bröd. 

Hon hade även köpt presenter för att fira

En väldigt fin ros

med tillhörande fjäril

Samt en tablettask för intellektet

Inuti fanns små lakritspyllor som smakade salmiak.

Ett mycket trevligt avslut och en hemskt fin början på något alldeles nytt och spännande.

Ny början?

Sitter i soffan i vardagsrummet och äter frukost md utsikt mot den begynnande soluppgången. Tre ensamma ljus lyser upp kyrkogården. En mycket fin morgon som ser oerhört kall ut. Näst intill molnfri.

Det är första dagen idag.

Första dagen som ickestädare, första dagen utan två ombyten (om jag inte tränar då). När jag lämnade tillbaka kort och nycklar sa hon att jag fick ringa till sommaren om jag ville ha jobb då. Båda mina företag vill ha tillbaka mig.

Jag kanske inte har ett eftertraktat jobb med jag är åtminstone eftertraktad!

Underförstått; det är svårt att hitta folk som är villiga att städa bort hela sommaren för alldeles för låg lön.

Snart så

Har suttit i skolan större delen av dagen. Med utsikt mot en regnfylld stad och studenters tjatter i bakgrunden. Diskussioner som varvas av stirrande ut genom fönstret, eller på varandra, eller bara på luften i allmänhet och tidvis ner i en och annan bok.

Just den här uppgiften går trögt.


Nu sitter jag i soffan i vardagsrummet och lyssnar på regnet som smattrar mot rutan. Mysväder ute. Den typen som nästan kräver att man sitter invirad i en filt och dricker varm choklad.

I morgon är det min sista dag på jobbet, sen kan jag bara betitla mig som fattig student. Inte längre arbetare. (Förutom en och annan helg som guide). Har nog inte riktigt fattat det än. Slår mig först på torsdag morgon då jag inte behöver gå upp klockan fem längre. Det kommer kännas hemskt konstigt att inte ha en situation att hata längre. Undrar vad jag hittar istället?

Kommer troligen drömma mardrömmar flera dagar bara för att jag inte går till jobbet, kommer vakna orolig och nervös över at det är något jag glömt. Ännu ett avslut. Det är ganska spännande att börja på något nytt, något som man inte kan förutse med samma säkerhet som ett dödligt tråkigt jobb. (Jag saknar helt yrkesstolthet som ni kanske märkt)

Nu väntar jag på att Emma ska komma tillbaka från affären så vi kan äta. Ja jag lät min nästan sjuka fru gå ut ensam  i regnet och handla. Blev sur på henne så eftersom hon inte bad om sällskap så erbjöd jag mig inte. Sådant där som man senare kommer försöka gottgöra genom att erbjuda att baka en chokladkaka eller göra te.

Te är nyttigare.

Men chokladkaka är gott!